Den tid som blev vår – väl den mest fascinerande, ja dramatiska av tider – där horisonter vidgats såväl mot mikrokosmos som makrokosmos och där naturvetenskapliga och teknologiska landvinningar överträffat alla drömmar, för att nu inte tala om utforskandet av planetens egen slösande rika natur i all dess variationsrikedom. Men där har vi också uppmärksammats på att vi som aldrig förr sitter i samma trånga båt, där kulturer och religioner möts och nöts mot varandra och avtvingas var och en sin bekännelse, i ord som i handling. Där vår samhörighet kan komma att utsättas för påfrestningar och vi börjar själva förstå den känsla av hemlöshet som vill infinna sig i spåren av mera genomgripande omvandlingar. Den kristna församlingen inte undantagen. Det är kanske inte minst i känsla för en älskad kyrkas fördolda skatter som prästen skriver, rädd för att vi kanske håller på att glömma bort var vi söker dem. Mitt i allt detta har frågan om människosyn och människovärde väl mer än någonsin tidigare hamnat i focus. Kanske är det frågan om det inte är Bibeln själv som förväntar sig en nyupptäckt i dag, med dess focus just på människan. Det är vad den här boken handlar om.