Den kritik mot den rådande litteraturen (åttiotalet eller naturalismen), som rymdes i Heidenstams sensationella debutsamling Vallfart och vandringsår, sammanfattade han i skriften "Renässans". Han gav naturalismen epitetet "skomakarerealism" och förespråkade en ny tid inom litteraturen, byggd i estetiskt avseende på idealismen. Men han menade också: "Tiden törstar efter glädje." Han ville alltså inte bara kopiera, han ville skapa nytt; han skrev att "det sköna är allt för skönt, att vi icke ännu en gång med brinnande hänförelse skulle gräva det ur mullen. Om vi göra det, sker det icke i akt och mening att härma något förgånget; 'pånyttfödelsen' skall försiggå på en grundval av nyförvärvade erfarenheter."Naturalisterna hade avfärdat skönheten som odemokratisk, eftersom den inte ansågs i samma grad tillgänglig för alla människor. Detta förhållningssätt kritiserade dock Heidenstam: "Om en grym persisk furste bortrövar en vacker flicka och instänger henne i sitt harem, icke skola vi därför fördöma den rövade flickan."Nittiotalismen, som rörelsen i efterhand kom att kallas, bar rik frukt. Förutom Heidenstam tillhörde Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf och Oscar Levertin - bara för att nämna några av de främsta - alla den.